Saima säger i inledningen till artikeln att hon gärna
vill gärna berätta om de mirakel som hon fått vara med om för att ge Gud äran och att hon tror att våra vittnesbörd är viktiga. Hon säger "Om jag tiger om det som Gud har gjort i mitt liv, så får jag inte uppleva så mycket. Men när jag talar om det och ger Gud äran, då händer det mer." Det är precis av denna anledning denna blogg finns och därför känns det extra roligt att få publicera hennes vittnesbörd.
Publicerat på bloggen med tillstånd från tidningen "Inblick" http://www.inblick.se/"Saima dokumenterar sitt livs alla mirakel
Publicerad: 25 november 2010
Saima Eisenschmidt i Nässjö har verkligen fått leva ett liv fullt av mirakler. I en anteckningsbok har hon dokumenterat 72 underverk som hon har varit med under sitt liv.
– Jag har aldrig haft svårt för att prata med folk om Gud. För mig är det så vardagligt, jag kan bara inte bara tyst. Jag pratar med folk jag möter på stan, och ibland går jag ner till gångvägen runt sjön och pratar med folk. Jag brukar fråga människor om de vet om att Gud älskar dem. Ibland vänder de ryggen åt mig, men ganska ofta blir det inledningen till ett samtal.
För Saima har Gudstron alltid varit naturlig.
– Jag har alltid trott på Gud. Jag har varit med om så mycket så jag kan bara inte tvivla. Från början var det nog en barnatro, men jag blev frälst på allvar och döpt när jag var elva år gammal.
Bönen har alltid varit en viktig del av hennes liv. Och bönesvaren har inte uteblivit.
– Jag ber mycket och trosstarkt. Jag tror det är viktigt att man ber i tro. Annars händer det inget. Jag är så glad och tacksam över att Jesus har visat mig så många under. Jag vill gärna berätta om de mirakel som jag fått vara med om, och ge Gud äran. För jag tror att våra vittnesbörd är viktiga. Om jag tiger om det som Gud har gjort i mitt liv, så får jag inte uppleva så mycket. Men när jag talar om det och ger Gud äran, då händer det mer.
När Saima har upplevt ett mirakel dokumenterar hon det genom att skriva ner det i en bok. Och genom årens lopp så har boken blivit mer och mer välfylld. I dagsläget har Saima Eisenschmidt skrivit ner 72 underverk som hon har varit med om.
– Jag har en tavla på väggen i min lägenhet. Där står det: Sluta aldrig önska, sluta aldrig be, sluta aldrig hoppas – under kan ju ske! Och det är något som jag har fått uppleva att det stämmer.
Räddad från deportering till Sibirien
Saima Eisenschmidt föddes i Pärnu i Estland ungefär samtidigt som andra världskriget bröt ut.
– Min pappa tog namnet Eisenschmidt för att han tyckte att det var fint, men det kom faktiskt att kosta honom livet. 1942 kom ryssarna och tog alla män i vår by för att skicka dem till Sibirien. Pappa var en av dem, och många år senare fick höra jag av en man som varit med, att alla män som hade tyska namn sorterades ut så fort de kom fram. De fick ställa upp sig mot en barack och sköts ner direkt.
Två veckor efter att Saimas far deporterats kom soldaterna tillbaka till Pärnu. Den här gången skulle de hämta kvinnor och barn och deportera dem till Sibirien.
– Jag var så liten så jag har inget minne av det, men min mor har berättat att det kom en stor rysk lastbil som stannade precis utanför vårt hus. På flaket stod kvinnor och barn tätt, tätt tillsammans. Tanken var nog att de skulle stå upp på flaket hela vägen till Sibirien, flera hundra mil.
– Mamma hörde barnen på flaket, för de skrek förfärligt, och när hon tittade ut genom fönstret såg hon två soldater som hoppade ur bilen och gick genom vår grind rakt mot vårt hus. Mor visste precis vad det handlade om, så hon bad en snabb bön: Jesus, hjälp oss så att varken jag eller barnen kommer med. Hon hann inte ens be bönen färdigt förrän de båda männen plötsligt och oförklarligt vände om, gick tillbaka till bilen och åkte därifrån.
Familjen fick en frist, men de levde fortfarande ett farligt liv i Estland. En dag fick Saimas mamma uppleva en maning från Gud att hon skulle ta sina barn och åka till sina föräldrar på Ösel, eftersom svåra tider stundar.
– Vi bodde på Ösel en tid, alldeles vid stranden. En dag ropade en man som ägde en fiskebåt att båten skulle gå till Sverige om en timme. Vi skyndade oss att packa ihop det viktigaste och en timme senare var vi iväg. Då var stranden fylld av människor som ville fly från kriget och ta sig till Sverige.
Saima reste tillsammans med sin mor och tre syskon. Eftersom alla män hade deporterats var båten full av kvinnor och barn. När båten kom ut på öppet hav möttes de av sju till åtta meter höga vågor.
– Jag var livrädd och det var jag inte ensam om. Båten brakade och knakade och för varje våg så slog det in vatten i båten. Vi var alla genomblöta och kvinnorna ropade i kör: Käre Jesus, hjälp oss till Sverige! Jag var fem år gammal, men jag kommer aldrig att glömma deras förtvivlade rop. Och Jesus hjälpte oss, för vi kom alla välbehållna fram till Sverige.
Sned rygg blev rak
19 år gammal hade Saima stora problem med sin rygg. Den var sned och besöken hos olika doktorer blev inte till någon hjälp.
– Jag fick en järnkorsett som skulle hålla mig rak, och jag åt nio tabletter om dagen för att lindra smärtan. Läkarna sa att de inte kunde göra mer för mig. Ryggen skulle bara bli mer och mer sned, och det var ju inte precis det jag ville höra. Jag minns hur jag grät när jag kom ut från doktorn.
En tid senare var Saima i Växjö, och hon gick till Filadelfia för att vara med på ett bönemöte.
– Jag hade aldrig varit där tidigare och kände ingen. Men rätt som det var kom andrepastorn fram till mig och la sin hand på min rygg, precis där jag växte snett. Och så bad han: Du ser den här unga kvinnan som kommer från ett annat land och som har fått uppleva krig. Du ser den smärta som hon går omkring med.
– Jag hade aldrig träffat honom tidigare, och förstod inte hur han kunde veta vem jag var och var jag hade ont. Så jag frågade honom. Då sa han att Gud hade berättat det för honom, och att Gud skulle hela mig just nu.
Saima hade haft så ont att hon inte kunnat sova utan rullat runt på golvet av smärta. Men i den stunden hände någonting.
– All smärta försvann på ett ögonblick. När jag gick hem kände jag ingen smärta, och det första jag gjorde var att jag slängde den hemska korsetten och alla mina värktabletter. Sedan dess har ryggen varit helt rak, och jag har aldrig mer haft besvär med sned rygg.
Helande på sjukhuset
Saima har i flera omgångar lidit av astma och i perioder också vistats på sjukhus. Men hon har också fått uppleva hur sjukhusperioderna har lett till något gott.
– Flera gånger har jag fått be för människor på sjukhuset, och jag tror att Gud har velat använda mig där just då.
Under elva års tid var astman borta, men 1983 kom den tillbaka. Då var den så svår att Saima fick vårdas på Eksjö lasarett.
På sjukhuset träffade hon en kille som bara var 17 år gammal, men såg ut som en gammal man. Han hade cancer i lungan och läkaren hade sagt att han hade max en månad kvar att leva.
– Han satt hopsjunken i en fåtölj hela dagarna, och när jag försökte prata med honom svarade han inte. Men när jag sa att jag skulle be till Jesus för att han skulle bli frisk, då hajade han till. Jag gick in i mitt rum och bad.
– Nästa dag mötte jag en lång ung man i korridoren, och jag kände nästan inte igenom att det var samma kille som jag bett för. Men han gav mig en stor kram och sa: Tack för det du gjorde. Han berättade att han varit på undersökning och att doktorn kunnat konstatera att cancern nu var borta. Läkarna hade plockat bort det plaströr som tidigare opererats in, och nu var han så frisk att han fick åka hem samma dag.
Uppdrag på restaurangen
Genom hela livet har Saima fått uppleva hur den helige Ande manar henne att gå till vissa platser och prata med eller be för vissa människor. Ett sådant tillfälle var när hon var ganska nyinflyttad i Norrköping och kände att Gud sa till henne att hon skulle gå till en hamburgerrestaurang.
– Jag hittade en hamburgerbar och gick dit och beställde mat. Då sa Gud till mig att jag skulle gå till en kvinna som satt ensam vid ett bord. Jag frågade om jag fick sätta mig där, och trots att hon egentligen inte ville satte jag mig där och började prata med henne. Jag berättade för henne att Jesus älskar henne, men hon svarade att hon inte trodde på det.
Kvinnan visade att hon var full av psoriasis och hade ledgångsreumatism så att fingrarna var alldeles krokiga, men Saima sa att hon gärna ville be till Jesus för henne, för att Jesus skulle göra henne frisk.
– Jag lade min hand på hennes axel och så bad jag tyst inom mig, för jag var ju mitt på en restaurang och vågade inte be hört.
En dryg månad senare kände Saima ännu en gång att den helige Ande manade henne att gå till hamburgerrestaurangen. Hon gick dit och hittade samma kvinna vid samma bord som förra gången.
– Den här gången blev kvinnan ivrig så fort hon såg mig. Hon bad mig sätta sig hos henne, och frågade vad jag egentligen hade gjort. Jag fick berätta att jag hade bett till Jesus att kvinnan skulle bli frisk. Då drog hon upp tröjarmen och visade att psoriasisen var borta. Och även om händerna fortfarande var knotiga, var all smärtan från reumatismen också borta.
Cancern försvann efter förbön
För några år sedan var Saima i Norrköping för att hälsa på en vän. Vid fikabordet fanns också en kvinna som led av cancer.
– Hon hade en cancerknöl som var stor som en liten fotboll. Rätt som det var började hon gråta. Och så sa hon: Jag vet att ni är kristna, kan ni inte be för mig. Det lovade vi att göra. Jag åkte hem och bad för henne, och min vän bad också.
Tre månader senare var Saima tillbaka i staden.
– Då träffade jag kvinnan igen. Hon kramade om mig och så berättade hon om sitt läkarbesök. Läkarna hade tagit nya bilder och lagt dem intill de gamla. På de gamla bilderna syntes cancertumören tydligt, som en stor boll, men på de nya bilderna var de helt borta. Det fanns inte ens något sår där cancern hade suttit. Läkaren frågade vad hon hade gjort, eftersom cancern var borta, och hon fick berätta att hennes vänner hade bett till Jesus för henne.
Bön i telefonen
En gång pratade Saima i telefon med en kvinna från Vetlanda. Hon beklagade sig över att hon inte kunde komma ut och njuta av det vackra vädret eftersom hon satt i rullstol och ingen kunde hjälpa henne ut.
– Det är långt till Vetlanda, så jag kunde inte hjälpa henne, men jag sa att vi kan ju be för dig i telefonen. Hon svarade: Ja, om det hjälper. Men vi bad, och tre veckor senare ringde kvinnan tillbaka. Nu var hon inte ledsen, utan helt överlycklig. Hon skrattade i luren och så berättade hon att Jesus hade helat henne. Nu var hon så bra att hon kunnat gå runt huset på egna ben tre gånger.
En hand i trappan
För fem år sedan skulle Saima besöka en väninna. Väninnan bodde på andra våningen och Saima gick sakta upp för trappan.
– Jag höll mig i räcket, men när jag bara hade två-tre trappsteg kvar slant jag och kände hur jag ramlade bakåt. Jag skrek så det ekade i trappan: Käre Jesus, hjälp mig!
– Men jag hann knappt ropa färdigt förrän jag kände en mjuk skön hand mellan mina skulderblad. Den puttade mig uppåt så att jag föll framåt upp för de sista stegen. Jag trodde såklart att det var en människa bakom mig som hade hjälpt mig och puttat upp mig, men när jag vände mig om fanns det ingen där. Jag hade fått hjälp från Gud!
Fri från hjärtsvikt
För tre år sedan drabbades Saima av svår hjärtsvikt.
– Jag blev konstant andfådd och klarade inte ens av att gå till köket och sätta på lite kaffe utan att bli andfådd.
Saima gick till läkaren och berättade om sina besvär.
– Han var ganska hård mot mig. Han sa att jag led av hjärtsvikt och att det är dödligt, antingen skulle jag dö nu eller lite senare.
En tid senare åkte hon till ABC Bibelcenter i Anneberg. Det var en pastor från Malaysia som predikade och efteråt pekade han ut folk som han ville skulle komma fram.
– En av dem han pekade ut var mig, så jag gick fram och berättade att jag hade problem med hjärtat. Han log och sa att det visste han om för Gud hade sagt det, och han hade också sagt att jag skulle bli helad. Precis då försvann alla besvär från hjärtsvikten och mitt hjärta fungerade perfekt igen.
När Saima kom hem beställde hon en ny tid hos samma läkare som tidigare.
– Jag sa till honom att han påstått att hjärtsvikt är en dödlig sjukdom, men att jag faktiskt var helad. Det trodde han inte på, så han skickade mig till en annan läkare som skulle undersöka mitt hjärta med ultraljud.
Läkaren undersökte länge och väl, sedan skakade han på huvudet och sa: Jag förstår inte varför du blev hitskickad. Ditt hjärta ser jättefint ut, och du har inte alls hjärtsvikt.
– Då berättade jag vad jag varit med om, och han lovade att skicka brev till min första läkare och berätta att jag blivit helad.
Ängel på perrongenFörra året, på första advent, kom Saima med tåget till Nässjö station. Hon hade en resväska på hjul och en axelväska på axeln. Eftersom hon nyligen opererat sin höftled var hon rädd för att ramla och gick försiktigt av tåget.
– När jag steg ner på perrongen klippte resväskan till mig på smalbenet så att jag höll på att ramla. Vad jag inte märkte var att samtidigt åkte min axelväska av och trillade ner mellan tågrälsen och perrongen.
Det som sedan hände var något som Saima aldrig kommer att glömma.
– Det kom en ung, smal kille med kolsvart hår, grön t-shirt och vita byxor. Jag reagerade på hans klädsel för det var ju kallt ute. Han slängde sig platt på mage på perrongen och drog ner armen mot spåret. Tåget skulle strax köra och jag tänkte att nu förlorar han nog sin arm, men plötsligt drog han upp armen och i handen höll han min väska. Så gick han rakt fram till mig och gav mig väskan. Jag blev helt paff, och i samma ögonblick som jag tog väskan så var killen bara borta.
– Jag är helt säker på att det var en ängel i mänsklig gestalt, och det är något av det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv. Det räcker att jag berättar om det, så reser sig håren på mina armar. Så glöm inte bort att änglarna finns."
skrivet av Eva Ruderstam
Källa: http://www.inblick.se/Default.aspx?ID=9&PID=63&Action=1&NewsId=418
Inlägg
